Fredag igen och det spelas två intressanta matcher i afton.
På hemmaplan är det viktiga poäng som står på spel för Team Eslöv och Önnereds HK (som möts) i damernas elitserie.
I Rumäniens huvudstad Bukarest ska IK Sävehofs damer i Champions League stå upp mot Bucuresti.
Jag har Team Eslöv som favoriter mot Önnered. Dessutom spelas matchen på hemmaplan i Skåne, men om laget har för avsikt att vinna krävs det bättre spel från senaste förlustmatchen mot BK Heid.
För Önnereds HK, som har en seger så här långt, är det nu viktigt att snarast hämta "hem" poäng.
Klarar laget att vinna ikväll?
Nja, jag är tveksam, men visst finns chansen.
Att begära att Sävehofs damer ska besegra Bella Gulldens Bucuresti är för mycket.
Partillegänget får sikta in sig på att fixa till hyfsade siffror och se detta som en bra match i ett utbildningssyfte.
Vinner Sävehof ikväll. Ja, då är det en stor skräll.
****
Jag hade tidigare idag en långt snack per telefon med Skururs Lina Hawia Svensson.
En frustrerad och ledsen Lina.
I samband med veckans match mot Spårvägen och i andra halvlek förstördes hela säsongen (Handbollsbloggens anmärkning).
Vid ett kantavslut och vid landning vek sig det vänstra knät inåt och Lina kände direkt att något gick sönder.
Denna otursförföljda Lina Hawia Svensson har varit med om mycket.
Tidigare knäskador:
Vänster knä och bakre korsbandet.
Höger knä och främre korsbandet.
För två veckor sedan gjorde Lina efterlängtad comeback.
- Det känns inte alls kul. Jag gjorde inget märkvärdigt och nu väntar jag på svar hur illa det är med knät, men jag befarar det värsta, säger Lina Hawia Svensson.
Dessa olyckliga knäskador.
Hur ska vi får stopp på detta elände?
Jag fick häromdagen ett långt mejl från Mattias Larsson från Järfälla.
Jag pratade med honom och här publicerar jag hans inlägg till Handbollsbloggen.
Hej Robert, tack för en läsvärd och engagerande blogg med ständigt bra smygreklam för upplandshandbollen som verkligen behöver all den reklam den kan få.
Var igår (onsdag) i Skuru bollhall och såg Lina Hawias karriär avslutas efter pajat korsband. För vilken gång i ordningen har jag ingen räkning på. På andra kanten springer tvillingsyrran klart hämmat med ett gigantiskt skydd och med garanterad oro i hela kroppen. Jag har så svårt att smälta att inte ledningen sätter stopp för alla dessa korsbandsskadade tjejer innan alla banden rivs av i knäna.
Korsbandsskador är mycket svåra saker med ofta livstids konvalescens vad gäller brist på stabilitet och styrka. Som åskådare blir jag både riktigt medkännande med spelare och förbannad på alla runtomkring som inte säkrar spelarens hälsa i första rummet.
Mina inputs vad gäller denna topik är inte medicinskt vetenskapliga utan mer handbollsfilosofiska. Så håll dem inte för faktagranskade ifall du skulle få för dig att publicera något ur detta resonemang.
Knäskador verkar ju kunna uppstå i en mängd olika situationer och sammanhang men det måste ju ändå vara något som gör att de uppstår så ofta som de gör just nu. Särskilt i damhandbollen.
Jag kan från min aktiva period på 90-talet inte minnas att det var lika frekvent med knäskador som det är nu, men minnet är ju en på många sätt begränsad resurs.
De korsbandsskador som definitivt går att undvika är återfallsskadorna. Jag upplever att man har alldeles för bråttom tillbaka till den nivå man höll innan skadan. Som jag förstår det är korsbandens stabiliserande funktion väldigt centralt för hela kroppens dynamik, dvs har man om så bara lite misstro till knäets fulla potential kommer man att snedbelasta och därmed utsätta även sitt andra knä för nya påfrestningar. Alltså tänker jag att man efter nödvändig rehab behöver börja om i sin karriär, skynda långsamt och träna och matcha på lägre nivå för att successivt (om ens någonsin) försöka ta sig tillbaka till sin tidigare nivå. Det finns ju en del lyckade exempel på detta även om de troligen kan vara få i jämförelse med det stora mörkertal som får checka ut direkt vid första knäskadan.
Läser på din blogg att Hanna Fogel och Emma Hawia aspirerar om en av tröjorna till VM. Och det är som att be att få avsluta dessa karriärer dvs det vore ytterst märkligt om deras knän skulle hålla, Hanna har bara varit borta 8 månader och hur gärna hon än vill har hon inte full koll på sin kropp på den höga nivån. Hon hade om jag inte minns fel fullt sjå redan som fullt frisk. Och Emma ser ju väldigt högrisk ut så fort hon sätter i stegen på sin högerkant. Håller hon hela säsongen är det ett under.
Men jag hoppas givetvis innerligt att jag har fel.
Jag tror att ledare och tränare/fysios måste vara så pass kunniga och ärliga att man inte spelar in korsbandsskadade spelare förrän de verkligen är fulltränade och matchtränade på lägre nivå. Och den som exempelvis har sätt en sprudlande Lina Hawia frisk och fulltränad ser även med det mest otränade synsvaga öga att hon verkligen inte var på den nivån innan skadan igår kväll. Luften tunnas ut i hela hallen varje gång hon hade bollen.
Det finns ju korsbandsskador som uppstår bara rätt som det är av spelaren själv ofta inte ens i kontakt med motspelare. Dessa måste ju rimligen till viss del att ha att göra med materialet. Att man fastnar på olika sätt. Jag har reflekterat över att dagens hallar mycket sällan erbjuder de relativt hala golv som fanns tidigare. Parketten är som utbytt mot en yta som lite grann drar tankarna till tennisbanornas plexipave och är av en lite strävare sort. Tanken är väl just att det ska generera fäste men inget kunde vara sämre ur skadesynpunkt för en handbollsspelares fötter och knän.
Just denna typ av korsbandsskada känns ju svår att undkomma såvida man inte kan hitta skor som inte får samma typ av fäste mot golvet. Fotbollen har ju motsvarande problem med skor vs konstgräs och även där står ju korsbandsskadorna för en försvarlig del av skadorna.
En annan form av korsbandsskada tycks uppstå i kollisioner eller närkamper föredragsvis när man får spelare över sig. Här tycker jag mig se att handbollen åter hårdnat vad gäller bristen på hänsyn i attack och försvarsspel. Speciellt på herrsidan är det rena gladiatorspelet stundtals. Det kräver en extremt anpassad fysik för de påfrestningar som väntar. Och den är det verkligen inte alla spelare som har. Och en sådan fysik som gör att man kan stå pall för Carin Strömberg, Johanna Westberg eller en Maria Adler i full fart tar lång tid att bygga upp.
Som jag ser det har alldeles för många spelare alldeles för höga mål med sitt handbollsspelande, alldeles för snabbt. När Hannah Flodman som 17 åring spelas in som nyckelspelare i elitserien måste man komma ihåg att hennes kropp har vana från ett helt annat handbollsmatchande i flick och juniorserie (låt vara där på högsta nivå). Dvs Hon är definitivt tillräckligt bra för att spela i högsta seniorserien, det är det ingen tvekan om. Men fysiskt är hon inte rustad än. Och mycket riktigt fick hon också en ganska svår skada direkt i säsongsupptakten och hela karriären är på paus för tillfället. Det kan visa sig dyrbart för henne och IVH.
Svensk damhandboll behöver nog omgående göra något åt skadeförebyggandet och jag tror att det mycket handlar om att vara långsiktig. Att i första hand spela fysiskt rustade seniorer i seniorserierna, att undvika att matcha halvskadade spelare och att våga låta långtidsskadade spelare matcha sig tillbaka genom spel på lägre nivå och successiv uppbyggnad.
Sen ingår tyvärr i ledarrollen också att föreskriva avslutande av karriär om spelarna inte själva inser att det inte går att spela handboll på ostadiga ben och vinglande knän.
Vi får hoppas att Filippa, Emma, Jenny, Hanna, Elin och alla andra med korsbandsskador tar förnuftiga beslut för sin framtida hälsas skull.
PS: När jag ser Emma Fernis på Sävehofs höger 9 grips jag av korsbandspanik. Hon är bra men inte fysiskt där ändå.
Mycket innehållsrikt.
Har du också synpunkter i detta ämne?
Tveka inte att höra av dig.
E-post: rz-skrivare@telia.com
Bra fredag på dig.
Robban Z